Att vara en dålig översättning av Da Vincikoden och ändå sälja i ett och annat exemplar

För någon vecka sedan var jag på väg till Systemet. Det var en ganska dålig dag men jag var trots detta på exceptionellt bra humör så jag log mot en främmande man med magväska och jeansjacka. Han verkade lite ensam och efterbliven där han stod på Burger King-hörnet vid Triangeln. Han såg ut lite som snubben i Stinsen Brinner som spelar My Way genom att trumma på magen. När jag fimpade min cigarett några meter längre fram knackade någon mig på axeln. Jag blev inte förvånad när det visade sig vara mannen från hörnet. Han sa att jag var Malmös sol. Jag har aldrig känt mig som en sol, inte i min närmsta vänskapskrets, än mindre i Sveriges tredje största stad. Men plötsligt gjorde jag det. Storhetsvansinnet tog över och jag kände att jag borde ha en gul kappa, rosiga kinder och Hollywood-blekta tänder. Ett galet sambatåg borde följa mig överallt och jag skulle bli tjenis med A L L A.

Han vände, vad som skulle kunnat sluta som en underlig monolog, till ett samtal och frågade om jag visste hur många dagar det regnar i Malmö. Enligt honom: åtta till tio dagar i veckan, "Vilket kan låta mycket.", tillade han. Jag fick sedan den fina uppmaningen att söka jobb som solens stand-in och lovade också att klona mig själv, för mänsklighetens skull. Tyvärr tog samtalet en lite sorglig vändning då han berättade om hur han var med i en bilolycka när han var sexton; hans kompis dog men han klarade sig. "Det är människor som du som får livet att gå vidare".

Jag VET hur sentimental jag kan vara, jag förstår också att han inte hade alla myrorna i stacken men när jag kom in på Systemet och skulle hitta Annas röda så kände jag plötsligt att jag grät. Ja, jag grät. Jag kan inte säga riktigt vad det berodde på. Kanske var det för att jag fått lite välbehövlig hederlig gammal bekräftelse eller om jag insåg att han ju hade helt fel, jag är kanske ett av Malmös mörkaste moln, eller om jag bara faktiskt hade gjort någon glad med mina spastiska munrörelser. Oavsett begravdes en tiotusendels promille av mitt brutala mänsklighetsförakt mitt framför min hemstads största rövfödingscentral, Triangeln. För detta vill jag tacka samtliga övre makter.