Att vara en dålig översättning av Da Vincikoden och ändå sälja i ett och annat exemplar

För någon vecka sedan var jag på väg till Systemet. Det var en ganska dålig dag men jag var trots detta på exceptionellt bra humör så jag log mot en främmande man med magväska och jeansjacka. Han verkade lite ensam och efterbliven där han stod på Burger King-hörnet vid Triangeln. Han såg ut lite som snubben i Stinsen Brinner som spelar My Way genom att trumma på magen. När jag fimpade min cigarett några meter längre fram knackade någon mig på axeln. Jag blev inte förvånad när det visade sig vara mannen från hörnet. Han sa att jag var Malmös sol. Jag har aldrig känt mig som en sol, inte i min närmsta vänskapskrets, än mindre i Sveriges tredje största stad. Men plötsligt gjorde jag det. Storhetsvansinnet tog över och jag kände att jag borde ha en gul kappa, rosiga kinder och Hollywood-blekta tänder. Ett galet sambatåg borde följa mig överallt och jag skulle bli tjenis med A L L A.

Han vände, vad som skulle kunnat sluta som en underlig monolog, till ett samtal och frågade om jag visste hur många dagar det regnar i Malmö. Enligt honom: åtta till tio dagar i veckan, "Vilket kan låta mycket.", tillade han. Jag fick sedan den fina uppmaningen att söka jobb som solens stand-in och lovade också att klona mig själv, för mänsklighetens skull. Tyvärr tog samtalet en lite sorglig vändning då han berättade om hur han var med i en bilolycka när han var sexton; hans kompis dog men han klarade sig. "Det är människor som du som får livet att gå vidare".

Jag VET hur sentimental jag kan vara, jag förstår också att han inte hade alla myrorna i stacken men när jag kom in på Systemet och skulle hitta Annas röda så kände jag plötsligt att jag grät. Ja, jag grät. Jag kan inte säga riktigt vad det berodde på. Kanske var det för att jag fått lite välbehövlig hederlig gammal bekräftelse eller om jag insåg att han ju hade helt fel, jag är kanske ett av Malmös mörkaste moln, eller om jag bara faktiskt hade gjort någon glad med mina spastiska munrörelser. Oavsett begravdes en tiotusendels promille av mitt brutala mänsklighetsförakt mitt framför min hemstads största rövfödingscentral, Triangeln. För detta vill jag tacka samtliga övre makter.

Att vara en vagel

Mina empiriska studier har visat att högskolestudier inte nödvändigtvis gör människor smartare. I vissa fall undrar jag ibland om det inte snarare sker en grav intellektuell regression hos stora delar av människosläktet när de påbörjar sina fortsatta studier. Jag läser en kurs, låt oss kalla den grundkurs i engelska, och delar flera timmar av min vakna tid med idioter varje vecka. En stor del av dessa idioter är antingen födda 1990 eller har valbar termin på Ekonomprogrammet.

För ungefär två veckor sedan hade vi sittning. 120 kronor tänkte jag att det kunde vara värt med tanke på att jag dömt ut mina samtliga kursare från dag ett. Jag kommer dit med andan i halsen då jag i sista minuten, förvånansvärt nog, beslutade mig för att gå. Placerad mitt emot en redan tämligen berusad ekonomstudent börjar ganska snart en otrevlig stämning gro. Han frågar varför jag inte får samma mat som honom, varpå jag svarar att jag är vegan. Han frågar ganska raskt om jag lever på bönor. Jag försöker tränga igenom hans alkoholdimma genom att kortfattat förklara att nej, bönor är inte det enda jag äter. Inte helt övertygad byter han sedan samtalsämne och frågar sina samtliga bordsgrannar, även mig, vilka nationer alla är med i. Att jag är med i Smålands skapar återigen ett förvrängt, äcklat uttryck i hans välpolerade ansikte.

Ett par stolar bort sitter en tjej som just flyttat till Lund och som visar sig vara nykterist. Vid ett flertal tillfällen insiterar min bordsgranne på att hon bör ta ett glas vin. Eftersom han är 'snygga coola killen' får han givetvis med sig de mesiga novischerna runt omkring och alla börjar propsa på att hon ska dricka. Då flippar jag plötsligt, snörper ihop munnen och ber alla hålla käften. Föga uppskattat, framför allt av herr Nationalekonomi. Han hatar mig.

När det kommit så här långt blev jag arg. Jag blir sällan arg, jag blir på sin höjd föraktets slagkämpe och hånfullhetens vapendragare. Jag visste inte riktigt hur jag skulle slå tillbaka utan att bli hemskt barnslig. Med alla kraft försökte jag dra mig till minnes hur man kastar sten utan att bli beskylld och var man ska dra andra i håret för att det ska göra så ont som möjligt. Jag skulle minsann ge igen med samma mynt. Så jag börjar fråga honom om hans liv; vilken nation är du med i? "ÖGs men jag gå oftast ut på Malmös." Jaha tänkte jag och var ganska nöjd med det svaret. Men fick sedan ur honom att han efter långa funderingar bestämt sig för att åka på utbyte till Singapore och inte Australien. Vad fint tyckte jag, du valde diktaturen. Ja, yttrandefrihet är ju inte så viktigt, fortsatte jag. Han menade på, som så många andra förtappade själar, att det ju faktiskt är ett väldigt spännande ekonomiskt klimat där. Åh grattis!

Han får ett halvår med Johan Stäel von Holstein och Lund slipper en av alla desillusionerade inflyttade hemorrojder. Cancersvulsten minskade just. Med några millimeter i alla fall.