Screaming blue murder

PMS för mig innebär en vecka höljd i fullkomligt mörker. Det innebär en känsla av att kroppen faller sönder och att hela existensen saknar mening. Definitionen av PMS brukar i regel innebär att man har åtminstone ett fysiskt symptom och ett psykiskt symptom. Ja, om det räckte med ett av varje, det vore en välsignelse. Istället tar det sig flera fysiska uttryck men värst av allt är att jag blir någon varken jag eller min omgivning känner igen. Irritation, känslighet och en känsla av meningslöshet uppfyller tillvaron och det går inte att göra någonting produktivt. Det vore ju en plåga om det bara påverkade mig men hela de i min närhet drabbas såklart av dessa stormar och ständiga kantringar i vardagen. När jag kastar min ilska över sambon, släktingar eller vänner går det på sin höjd en halvtimme innan jag blir ledsen över mitt eget okontrollerbara beteende och antingen lägger mig apatisk i sängen eller börjar gråta.

Varför söker jag inte hjälp, undrar man. Jo, det gjorde jag en gång. När jag var ungefär arton frågade jag på ungdomsmottagningen. Rådet jag fick då var att äta p-piller. Denna mirakulösa universalkur som biter på varje besvär en kvinna kan tänkas drabbas av. Jo tack, det vore något det. Knapra lite hormoner så blir allt bra. Jag sa nej. Säger nej till dessa hoppande ärtor tills jag ligger i graven. Ja, tyvärr, sa de. Då finns det inte så mycket vi kan göra. Ingen nämnde SSRI som en möjlig behandlingsmetod utan bara hederliga gamla huskurer som vetevärmare och choklad. Jag gick hem och lät det bero. Sen dess har jag blivit bättre på att hantera besvären men fortfarande är vissa dagar fullkomligt outhärdliga. Vissa dagar kan jag ärligt säga att jag inte vill leva för att allt är så mörkt. Det handlar inte om prestationsångest. Jag kan gärna ta en dag när jag mår dåligt och inte göra någonting. Det värsta är vetskapen om att jag inte är den enda som inte söker hjälp och att det dessutom finns kvinnor som lider i mycket större utsträckning än jag. Jag har inga barn att ta hand om, inget komplicerat liv att pussla ihop. Men rädslan för att bli misstrodd, missförstådd eller bara förminskad när man berättar om sina besvär har jag och det är jag knappast ensam om.