Maurice and Alec still roam the greenwood.

"Giovanni's Room" av James Baldwin är en av de starkaste kärleksskildringar jag läst. Till stor del beror det på att fokus inte ligger på sentimentala minnesbilder av Davids tid med Giovanni utan istället i den kamp han hela tiden utkämpar mot sig själv. Det blir ganska tidigt tydligt att attraktionen han känner för män är en skam han levt med sedan barndomen. På många sätt kan berättelsen om Giovanni och David fungera som en kritik av en homosexuell livsstil trots att detta inte var Baldwins avsikt. Från det att David kommer till Paris och börjar umgås i de homosexuella kretsarna börjar hans liv följa en nedåtgående rörelse där han till slut står utan fästmö och utan Giovanni. Även om man inte går i bräschen mot homosexuellas rättigheter är det svårt att inte läsa bokens tragiska slut som ett resultat av männens sexuella läggning. Å andra sidan sätter även misären en kniv i tidens syn på homosexualitet. Hur skulle männen kunnat agera annorlunda när tidens konventioner endast bjöd att hålla inne med passionerade känslor för det egna könet?

Att kritisera Baldwin för att han inte gav kärlekshistorien ett lyckligt slut känns knappast på sin plats men en jämförelse kan göras. "Maruice" som skrevs av E.M. Forster 1913 publicerades inte förrän 1971, efter hans död och efter Storbritanniens införande av en mer human lagstiftning kring homosexualitet. I denna klassiska Oxford-miljö växer kärleksförhållandet mellan Maurice och Clive i fullkomlig hemlighet. De komplicerade situationer som uppstår på grund av denna tystnad är plågsam. Det abrupta slutet på de två männens romans faller dock i skuggan av kärleken Maurice finner hos en mycket lägre stående man än han själv. Clive har valt att inte bryta mot det brittiska familjelivets konventioner och gift sig med en kvinna. Maurice finner lyckan i sitt val av partner medan hans tidigare smygpartner tvingar sig själv att förneka sin egentliga sexualitet, med allt vad det innebär.

Skillnaden i dessa två romaner är alltså att Forster vågar hävda att kvävningen av den egna sexualiteten medför ett olyckligt liv. Kontrasten syns i Maurice som äntligen kan vara sig själv med den han älskar. Detta medan hans forna partner valt ett liv han egentligen inte vill leva med en kvinna han forcerar fram syntetiska känslor för i ett livslångt spel för gallerierna. Det faktum att "Maurice" har ett lyckligt slut är nog även en stor anledning till att publiceringen av den dröjde så länge. "Giovanni's Room" och dess olyckliga slut är trots den samhällskritik den implicerar, ett exempel på tidens syn på hur ett homosexuellt förhållande slutar; i djup olycka och förtvivlan. Det som gör Forsters roman än mer banbrytande är ändå att den utspelar sig i det konservativa England medan Giovanni och David möts i Paris, som på den tiden var tämligen frigjort jämfört med övriga Europa när det kom till just sexualitet.

Trots de både narrativens olika skildringar av hur man förhåller sig till samhällets normer är ändå synen på kärlek hos Forster och Baldwin inte särskilt olika; kärlek är rus och eufori, vånda och ångest. Dessa känslostormar skildras med minutiös precision liksom Maurices och Davids uppväxtförhållanden. Hjärtat brister mer än en gång under läsningen men det är bara i Maurice öde som man kan dela glädjen över den fullkomliga emotionella hängivelsen och känslan av att äntligen få hitta hem. I det avseendet är "Maurice", den konservativa brittiska miljön till trots, en tidlös och varm berättelse där passion innebär kärlek och glöd. Davids ambivalens, ångest och oförmåga att släppa sina lust fri kväver både hans älskare, läsaren och slutligen han själv. Passion i hans värld innebär istället lidelse. Detta häftiga begär i och kring det lilla rummet i Paris växer smärtsamt, stilla och i tystnad.