Den paniska skräcken

Jag hatar att flyga och förbereder mig därför för döden varje gång jag ska upp i ett plan. I december ska jag flyga för första gången på ett år och bad därför om tips idag för att lindra flygskräcken. Här kommer en lista på de tips jag fick för att lindra den värsta ångesten.

•       Ta kontakt med flygbolaget innan och berätta om flygrädslan. På så vis kan vissa erbjuda ett kort samtal med piloten innan avfärd.
•       Ta med något som får dig att känna dig trygg. Till exempel en favoritbok eller snuttefilt.
•       Läs på om vilken flygplanstyp du ska flyga med och vad som är utmärkande för just den (ljud, säkerhetsrutiner, osv.). Genom detta kan du även se olycksstatistik och försöka övertyga dig själv om att det egentligen inte är så farligt.
•       Sätt i öronproppar innan avgång så att du inte lägger märke till alla ljud lika tydligt.
•     Drick mycket alkohol. Dock finns det ganska delade åsikter om just den här rekommendationen.
•      Köpa något på flygplatsen till sig själv som en belöning för att en går igenom det som är den värsta skräcken.
•       Sitt långt fram där ljuden inte är lika påtagliga.
•       Säg till kabinpersonalen att du är rädd så tittar de till dig.
•     Läs självhjälpsböcker och informationsböcker om att flyga. Ett tips jag fick var Hundra år i luften. Läser själv En flygvärdinnas hemligheter och sanningar just nu. Har dock blandade känslor inför den.
•       Flyg med någon du litar på.
•       Läsa lättsam litteratur som är absorberande, exempelvis deckare.
•     Åk ut till flygplatsen i tid för att ta en kaffe och titta på plan som landar och lyfter. Se att de klarar sig och att det kommer gå bra.

Är fortfarande livrädd för detta och tycker att mycket av självhjälpslitteraturen som finns är löjlig. Vill på sätt och vis inte komma över min flygrädsla eftersom det känns som att jag då luras in i en dödsfälla. Men ja, något av detta kanske hjälper.

Klippor

Hur hela kroppen skälver mot klippan,

den egna anatomin i en våldshandling mot livet självt.

Höfterna som slagträn mot sängens huvudgärd

där all energi samlas men ger efter för de söndertuggade tankarnas efterdyningar.

Ser ansikten samla sig, sammandragningar i kollektivet,

sammandrabbningar i samfälldheten, i ensamheten.

Krystar ut den sista energin för att orka förlösa de rena föreställningarna

om verkligheten

finns.

Passerar förvrängda realiteter i vänthallen där ljuset faller över det undre livets medvetande.

Ser käkarnas malande tomhet, håll livet levande, mörka mörkret, låt det goda segra. Barabbas faller aldrig och Pilatus hand fäller domen över levande och döda. Vem tvår hans händer?

Vandrar Golgata fram och förvillelsen, förvillelsen.

Färdas genom den tomma kroppen, den förryckta själen, den oförstående själen, det närstående slutet som bara ekar, ekar, ekar i varje levande minut.

Förkortas, förundras, undrar, saknar förståelsen, saknar oförståelsen,

barnets ögon, livets sammansättning.

Livets sönderfall, den mättade tomheten.

Allt mot klippor.

Screaming blue murder

PMS för mig innebär en vecka höljd i fullkomligt mörker. Det innebär en känsla av att kroppen faller sönder och att hela existensen saknar mening. Definitionen av PMS brukar i regel innebär att man har åtminstone ett fysiskt symptom och ett psykiskt symptom. Ja, om det räckte med ett av varje, det vore en välsignelse. Istället tar det sig flera fysiska uttryck men värst av allt är att jag blir någon varken jag eller min omgivning känner igen. Irritation, känslighet och en känsla av meningslöshet uppfyller tillvaron och det går inte att göra någonting produktivt. Det vore ju en plåga om det bara påverkade mig men hela de i min närhet drabbas såklart av dessa stormar och ständiga kantringar i vardagen. När jag kastar min ilska över sambon, släktingar eller vänner går det på sin höjd en halvtimme innan jag blir ledsen över mitt eget okontrollerbara beteende och antingen lägger mig apatisk i sängen eller börjar gråta.

Varför söker jag inte hjälp, undrar man. Jo, det gjorde jag en gång. När jag var ungefär arton frågade jag på ungdomsmottagningen. Rådet jag fick då var att äta p-piller. Denna mirakulösa universalkur som biter på varje besvär en kvinna kan tänkas drabbas av. Jo tack, det vore något det. Knapra lite hormoner så blir allt bra. Jag sa nej. Säger nej till dessa hoppande ärtor tills jag ligger i graven. Ja, tyvärr, sa de. Då finns det inte så mycket vi kan göra. Ingen nämnde SSRI som en möjlig behandlingsmetod utan bara hederliga gamla huskurer som vetevärmare och choklad. Jag gick hem och lät det bero. Sen dess har jag blivit bättre på att hantera besvären men fortfarande är vissa dagar fullkomligt outhärdliga. Vissa dagar kan jag ärligt säga att jag inte vill leva för att allt är så mörkt. Det handlar inte om prestationsångest. Jag kan gärna ta en dag när jag mår dåligt och inte göra någonting. Det värsta är vetskapen om att jag inte är den enda som inte söker hjälp och att det dessutom finns kvinnor som lider i mycket större utsträckning än jag. Jag har inga barn att ta hand om, inget komplicerat liv att pussla ihop. Men rädslan för att bli misstrodd, missförstådd eller bara förminskad när man berättar om sina besvär har jag och det är jag knappast ensam om.