Hur hela kroppen skälver mot klippan,
den egna anatomin i en våldshandling mot livet
självt.
Höfterna som slagträn mot sängens huvudgärd
där all energi samlas men ger efter för de
söndertuggade tankarnas efterdyningar.
Ser ansikten samla sig, sammandragningar i
kollektivet,
sammandrabbningar i samfälldheten, i ensamheten.
Krystar ut den sista energin för att orka förlösa
de rena föreställningarna
om verkligheten
finns.
Passerar förvrängda realiteter i vänthallen där
ljuset faller över det undre livets medvetande.
Ser käkarnas malande tomhet, håll livet levande,
mörka mörkret, låt det goda segra. Barabbas faller aldrig och Pilatus hand fäller
domen över levande och döda. Vem tvår hans händer?
Vandrar Golgata fram och förvillelsen,
förvillelsen.
Färdas genom den tomma kroppen, den förryckta
själen, den oförstående själen, det närstående slutet som bara ekar, ekar, ekar
i varje levande minut.
Förkortas, förundras, undrar, saknar förståelsen,
saknar oförståelsen,
barnets ögon, livets sammansättning.
Livets sönderfall, den mättade tomheten.
Allt mot klippor.
