Ett manligt år

Utan inbördes ordning.


Niki & The Dove - The Drummer EP


Youth Lagoon - Year of Hibernation


Veronica Maggio - Satan i Gatan


Kurt Vile - Smoke Ring for my Halo


Beach Fossils - What a Pleasure


Chad Valley - Equatorial Ultravox EP


Kajsa Grytt - En Kvinna Under Påverkan


Nick Lowe - The Old Magic


Wire - Red Barked Tree


Destroyer - Kaputt


Jonathan Johansson - Klagomuren

Disclaimer: Min livsstil är inte felfri

Hösten är en av mina favorittider på matåret. Men idag när jag var och handlade fick jag lite ont i hjärtat. Mannen bakom mig köpte kött och frusen spenat. Det känns ganska symptomatiskt för köttrenden som dränker hela Sverige i slaktavfall. Den våg av vegetarisk mat som sköljde över världen är mest ett minne sen LCHF fått ett stadigt grepp om alla som önskar gå ner i vikt. Jag pendlar mellan en vegetarisk och vegansk kosthållning och försöker vara så varierad och nyanserad som möjligt när det kommer till vad jag äter. För mig finns inte frälsningen i maten. Istället handlar det om att söka finna en kost som gör att jag mår bra och att lyckas upprätthålla en fysik och självbild som jag kan leva med. Det är delvis därför jag hatar LCHF. När det är säsong för några av de mest klimatvänliga grönsakerna som finns, rotfrukter, så ska man ända vältra sig i kött och gurka. Möjligtvis slinker det ner lite kål. Detta får mig att undra: var finns samvetet för naturen när huvuddelen av ens kost består av animaliskt protein? Jag vet att vissa typer av vegetabiliskt protein är godkända men de flesta som äter LCHF är inte vegetarianer. Det intrinsikala värdet i djurens existens står sedan länge i skuggan av slaktindustrin. Men de LCHF-frälsta verkar inte se något problem med att puffa denna hjärtlöshet vidare. Allt för midjemåttet, som man brukar säga.

Om orimliga förebilder och rimliga förväntningar

Min syn på livet är tämligen kravlös. Jag förväntar mig inte att något jag tar mig för ska lyckas och jag klamrar mig absolut inte fast vid de drömmar om framtiden som jag hade för några år sedan. Till följd av detta ser jag sällan längre än till nästa tenta. Kanske är denna inställning symptomatisk för mig som humaniorastudent, kanske inte. Vad detta lett till är dock att jag i kölvattnet av mina uteblivna förväntningar även saknar tydliga förebilder. Trots detta har jag suttit i otaliga rödvinsdimmiga kök genom åren och föraktat, hatat och hånat män som tar upp allt utrymme och kväver de röster som inte vågar vara starka nog för att höras. Ilskan finns där men tron på förändring är oftast inte tillräcklig stark. Till följd av den uteblivna tron på förändring har jag svårt för att kanalisera min ilska över såväl isolerade händelser som könsmaktsordningen i stort.

I våras såg jag filmen "I Shot Andy Warhol". Filmen handlar om Valerie Solanas, hennes tid i New York och hur denna vistelse fick ett abrupt slut i och med att hon sköt Andy Warhol. Filmen i sig var knappast ett mästerverk men filmen fick mig att reflektera kring mina förebilder och inspirationskällor. Jag har länge varit bekant med SCUM-manifestet och Solanas tragiska livsöde. I mångas ögon är hon enbart, just som filmens titel antyder, den galning som sköt Andy Warhol. För egen del fyller Solanas en mycket större funktion än att bara vara en perifer karaktär i det popkonstsammanhang som Warhol så tydligt dominerade på sin tid. Solanas var sjuk i huvudet, hon var arg men hon var ändå fullkomligt fantastisk. På något vis är sättet hon ger uttryck för sin ilska på oerhört uppfriskande eftersom jag i regel är fullkomligt oförmögen att omvandla vrede till annat än ord på papper eller en knuten näve i en demonstration någon gång om året.

Att sätta Solanas på listan över inspirationskällor är något jag länge haft svårt för, även om Warhols vägran att vittna mot henne möjligtvis förmildrar omständigheterna något. Men när situationer uppstår som skapar akut uppbragthet ger det ändå någon sorts tröst. Särskilt när det är svårt att ta utrymme och ifrågasätta. Det senaste exemplet i min värld är ett tal som hölls på ett bröllop jag var på. Bruden fick rådet att tänka på att verktygslådor aldrig kan blir för stora och brudgummen fick rådet att lära sig hur diskmaskinen fungerar. Detta är självfallet en smidig väg att locka till skratt men även att skaffa sig garanterade fiender hos oliktänkande. Det finns inget sätt att slå tillbaka mot denna typ av uttalanden eftersom de visar på en fullkomlig oförståelse för hur människor egentligen fungerar. Eller kanske i vissa fall, önskar att det fanns utrymme för att de skulle kunna få fungera. Det är då man blir så arg att man kanske vill just skjuta vilt omkring sig eller åtminstone ställa sig upp och skrika.

På frågan om jag hatar män svarar jag oftast nej. Men det finns tillfällen då jag verkligen gör det. Den enda som konsekvent kommer undan mitt hat är min sambo eftersom respekten mellan oss alltid är närvarande. Hatet i sig som jag kan känna för det motsatta könet grundar sig i regel i dumprovocerande uttalanden och substanslösa frågeställningar men det betyder inte att mitt förakt är mindre berättigat för det. I takt med att samhället sätter ribban för vad jag kan förvänta mig som kvinna, inte bara vad gäller exempelvis lön eller anställningsmöjligheter utan även vad gäller vad jag förväntas tolerera för generaliseringar av mitt köns förutsättningar och möjligheter växer också mitt förakt mot de patriarkala strukturerna. Jag förväntar mig inte att samhället under min livstid kommer att bli jämställt. Denna dystopiska syn på världen gör att jag stundtals hatar, stundtals försöker älska och stundtals tar min tillflykt till SCUM-manifestet. I mina och Valeries drömmar är vi de som trampar, inte blir trampade på. Detta kallas då manshat. Hur kan man hata män, undrar alla karlar på sina höga hästar, som vore de fullkomligt ofelbara. Manshatet växer inte ur frihet och jämlikhet och det växer inte heller ur de samtal jag har med vettiga snubbar. Det växer ur nedvärderande kommentarer, otillåten beröring och andra handlingar som inskränker på min frihet. Ibland faller det sig då så att jag blir kallad rabiat feminist istället för trevlig debattör. Men en sak är jag säker på: jag blir hellre spottad på för mitt manshat än inkluderad i alla grabbars goa gäng för att jag håller med. För mig är Valerie Solanas, med Sonja Åkessons ord, "en varm kofta att trä på de isande tankarna", en stund av stiltje i det stormiga hav som är samhället jag lever i och ett djupt andetag i ett kvävande och platt samtal om manligt och kvinnligt.

A City Winter

1
I understand the boredom of the clerks
fatigue shifting like dunes within their eyes
a frightful nausea gumming up the works
that once was thought aggression in disguise.
Do you remember? then how lightly dead
seemed the moon when over factories
it languid slid like a barrage of lead
above the heart, the fierce inventories
of desire. Now women wander our dreams
carrying money and to our sleep's shame
our hands twitch not for swift blood-sunk triremes
nor languorous white horses nor ill fame,
but clutch the groin that clouds a pallid sky
where tow'rs are sinking in their common eye.

2
My ship is flung upon the gutter's wrist
and cries for help of storm to violate
that flesh your curiosity too late
has flushed. The stem your garter tongue would twist
has sunk upon the waveless bosom's mist,
thigh of the city, apparition, hate,
and the tower whose doves have, delicate,
fled into my blood where they are not kissed.

You have left me to the sewer's meanwhile,
and I have answered the sea's open wish
to love me as a bonfire's watchful hand
guards red the shore and guards the hairy strand,
our most elegant lascivious bile,
my ship sinking beneath the gutter's fish.

3
How can I then, my dearest winter lay,
disgorge the tasty worm that eats me up
falling onto the stem of a highway
whose ardent rainbow is the spoon's flat cup
and in the vilest of blue suited force
enamored of the heated needle's arm
finds the ministrant an own tongue's remorse
so near the blood and still so far from harm,
thus to be eaten up and gobbled down
volcanoes of speedometers, the strike
that heats the iris into flame and flow'rs
the panting chalice so a turning pike:
you are not how the gods refused to die,
and I am scarred forever neath the eye.

4
What are my eyes? if they must feed me, rank
with forgetting, in the jealous forest
of lustrous blows, so luminously blank
through smoke and in the light. All faint, at rest,
yet I am racing towards the fear that kills
them off, friends and lovers, hast'ning through tears
like alcohol high in the throat of hills
and hills of night, alluring! their black cheers
falling upon my ears like nails. And there
the bars grow thick with onanists and camps
and bivouacs of bears with clubs, are fair
with their blows, deal death beneath purple lamps
and to me! I run! closer always move,
crying my name in fields of dead I love.

5
I plunge deep within this frozen lake
whose mirrored fastnesses fill up my heart,
where tears drift from frivolity to art
all white and slobbering, and by mistake
are the sky. I'm no whale to cruise apart
in fields impassive of my stench, my sake,
my sign to crushing seas that fall like fake
pillars to crash! to sow as wake my heart

and don't be niggardly. The snow drifts low
and yet neglects to cover me, and I
dance just ahead to keep my heart in sight.
How like a queen, to seek with jealous eye
the face that flees you, hidden city, white
swan. There's no art to free me, blinded so.

Frank O'Hara

Maurice and Alec still roam the greenwood.

"Giovanni's Room" av James Baldwin är en av de starkaste kärleksskildringar jag läst. Till stor del beror det på att fokus inte ligger på sentimentala minnesbilder av Davids tid med Giovanni utan istället i den kamp han hela tiden utkämpar mot sig själv. Det blir ganska tidigt tydligt att attraktionen han känner för män är en skam han levt med sedan barndomen. På många sätt kan berättelsen om Giovanni och David fungera som en kritik av en homosexuell livsstil trots att detta inte var Baldwins avsikt. Från det att David kommer till Paris och börjar umgås i de homosexuella kretsarna börjar hans liv följa en nedåtgående rörelse där han till slut står utan fästmö och utan Giovanni. Även om man inte går i bräschen mot homosexuellas rättigheter är det svårt att inte läsa bokens tragiska slut som ett resultat av männens sexuella läggning. Å andra sidan sätter även misären en kniv i tidens syn på homosexualitet. Hur skulle männen kunnat agera annorlunda när tidens konventioner endast bjöd att hålla inne med passionerade känslor för det egna könet?

Att kritisera Baldwin för att han inte gav kärlekshistorien ett lyckligt slut känns knappast på sin plats men en jämförelse kan göras. "Maruice" som skrevs av E.M. Forster 1913 publicerades inte förrän 1971, efter hans död och efter Storbritanniens införande av en mer human lagstiftning kring homosexualitet. I denna klassiska Oxford-miljö växer kärleksförhållandet mellan Maurice och Clive i fullkomlig hemlighet. De komplicerade situationer som uppstår på grund av denna tystnad är plågsam. Det abrupta slutet på de två männens romans faller dock i skuggan av kärleken Maurice finner hos en mycket lägre stående man än han själv. Clive har valt att inte bryta mot det brittiska familjelivets konventioner och gift sig med en kvinna. Maurice finner lyckan i sitt val av partner medan hans tidigare smygpartner tvingar sig själv att förneka sin egentliga sexualitet, med allt vad det innebär.

Skillnaden i dessa två romaner är alltså att Forster vågar hävda att kvävningen av den egna sexualiteten medför ett olyckligt liv. Kontrasten syns i Maurice som äntligen kan vara sig själv med den han älskar. Detta medan hans forna partner valt ett liv han egentligen inte vill leva med en kvinna han forcerar fram syntetiska känslor för i ett livslångt spel för gallerierna. Det faktum att "Maurice" har ett lyckligt slut är nog även en stor anledning till att publiceringen av den dröjde så länge. "Giovanni's Room" och dess olyckliga slut är trots den samhällskritik den implicerar, ett exempel på tidens syn på hur ett homosexuellt förhållande slutar; i djup olycka och förtvivlan. Det som gör Forsters roman än mer banbrytande är ändå att den utspelar sig i det konservativa England medan Giovanni och David möts i Paris, som på den tiden var tämligen frigjort jämfört med övriga Europa när det kom till just sexualitet.

Trots de både narrativens olika skildringar av hur man förhåller sig till samhällets normer är ändå synen på kärlek hos Forster och Baldwin inte särskilt olika; kärlek är rus och eufori, vånda och ångest. Dessa känslostormar skildras med minutiös precision liksom Maurices och Davids uppväxtförhållanden. Hjärtat brister mer än en gång under läsningen men det är bara i Maurice öde som man kan dela glädjen över den fullkomliga emotionella hängivelsen och känslan av att äntligen få hitta hem. I det avseendet är "Maurice", den konservativa brittiska miljön till trots, en tidlös och varm berättelse där passion innebär kärlek och glöd. Davids ambivalens, ångest och oförmåga att släppa sina lust fri kväver både hans älskare, läsaren och slutligen han själv. Passion i hans värld innebär istället lidelse. Detta häftiga begär i och kring det lilla rummet i Paris växer smärtsamt, stilla och i tystnad.

När orden sviker

I oktober förra året började jag skriva på min C-uppsats i engelska. Det har varit den i särklass mest nedbrytande uppgift jag någonsin har tagit mig an. Mitt val av uppsatsämne föll på en av mina favoritpoeter, Frank O'Hara. Jag har läst hans poesi av och till i flera år och anser mig ha en ganska god bild av hans författarskap och varierande stilar. Ändå sitter jag här nu, mer än ett halvår senare med en underkänd uppsats och ett underminerat självförtroende. Gång på gång har jag fått höra att de inte är mina diktanalyser det är fel på, att jag gör goda jämförelser av dikterna och mellan dikterna. Men jag kan inte få min examinator att förstå det samband som jag så tydligt ser själv och som även min handledare var överens om finns. Det är just i denna diskrepans mellan min examinators och handledares åsikter som så mycket av mitt arbete gått förlorat. De meningar i uppsatsen som min handledare bad mig behålla för att "de är vackra" avfärdar min examinator som vaga. Detta accepterar jag. Eftersom det är en uppsats på kandidatnivå är formalia och tydlighet av största vikt. Denna uppsats är närmast en övningsuppgift snarare än något annat, har jag fått erfara. Men måste det vara så? Måste jag sitta här, 8000 ord rikare och kvävd av lika många kritiska kommentarer. Alla den glädje som fanns under det inledande arbetet är krossad i ett system som inte fungerar. På stadiet där min handledare utlovade VG sitter jag nu med ett tydligt registrerat U. Inga av mina ord räcker för att täcka upp skammen som jag känner över att ha skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats som inte behagar någon annan än en poetisk Joseph Conrad-expert. Att ha vågat skriva något som jag brinner för har också tagit ifrån mig precis samma mod och alla ansträngningar det tog mig att nå dit. Att skriva om något jag har distans till behärskar jag. Att skriva om de dikter som jag läst när jag behövt känna trygghet och kärlek och sedan få textmassan massakrerad av en utomstående har strypt den öppenhet i mig själv jag så länge ansträngt mig för att skapa behärskar jag däremot inte.