tisdag 14 juni 2011

När orden sviker

I oktober förra året började jag skriva på min C-uppsats i engelska. Det har varit den i särklass mest nedbrytande uppgift jag någonsin har tagit mig an. Mitt val av uppsatsämne föll på en av mina favoritpoeter, Frank O'Hara. Jag har läst hans poesi av och till i flera år och anser mig ha en ganska god bild av hans författarskap och varierande stilar. Ändå sitter jag här nu, mer än ett halvår senare med en underkänd uppsats och ett underminerat självförtroende. Gång på gång har jag fått höra att de inte är mina diktanalyser det är fel på, att jag gör goda jämförelser av dikterna och mellan dikterna. Men jag kan inte få min examinator att förstå det samband som jag så tydligt ser själv och som även min handledare var överens om finns. Det är just i denna diskrepans mellan min examinators och handledares åsikter som så mycket av mitt arbete gått förlorat. De meningar i uppsatsen som min handledare bad mig behålla för att "de är vackra" avfärdar min examinator som vaga. Detta accepterar jag. Eftersom det är en uppsats på kandidatnivå är formalia och tydlighet av största vikt. Denna uppsats är närmast en övningsuppgift snarare än något annat, har jag fått erfara. Men måste det vara så? Måste jag sitta här, 8000 ord rikare och kvävd av lika många kritiska kommentarer. Alla den glädje som fanns under det inledande arbetet är krossad i ett system som inte fungerar. På stadiet där min handledare utlovade VG sitter jag nu med ett tydligt registrerat U. Inga av mina ord räcker för att täcka upp skammen som jag känner över att ha skrivit en litteraturvetenskaplig uppsats som inte behagar någon annan än en poetisk Joseph Conrad-expert. Att ha vågat skriva något som jag brinner för har också tagit ifrån mig precis samma mod och alla ansträngningar det tog mig att nå dit. Att skriva om något jag har distans till behärskar jag. Att skriva om de dikter som jag läst när jag behövt känna trygghet och kärlek och sedan få textmassan massakrerad av en utomstående har strypt den öppenhet i mig själv jag så länge ansträngt mig för att skapa behärskar jag däremot inte.


3 kommentarer:

  1. Åh, gud så obehagligt. Har du pratat med din handledare? Ett U är väldigt ovanligt på kandidat-uppsatser. Fick du kritiken vid ventilering? Om ja, be att få veta exakt vad betyget bygger på. Vid ventileringar läggs ju vikten inte alltid vid de ur betygssynpunkt viktigaste sakerna.
    Och framför allt: Ge inte upp! Jag tror säkert uppsatsen är både välskriven och väl värd att läsa. Låt den vila, låt dig själv lugna ner dig. Sen är det bara att bita i det sura äpplet och skriva om.
    Själv har jag alltid haft förmånen att ha hårda handledare. Så där så jag hatar dem en liten smula, för att de inte låter mig gå upp och ventilera uppsatserna nån gång. Men sen har jag alltid fått VG, vilket så klart gör att jag älskar dem egentligen.
    (Vill du inte ha råd ber jag om ursäkt. Men jag känner verkligen med dig. Min egen värsta mardröm.)

    SvaraRadera
  2. Eh, min kommentar "U är väldigt ovanligt på kandidat-uppsatser" är helt mal placé. Jag åsyftade att förhoppningsvis är handledare och examinator mer överens i bedömningen, vilket gör att man inte hamnar i en situation där en ventilerad uppsats inte godkänns.

    SvaraRadera