Om orimliga förebilder och rimliga förväntningar

Min syn på livet är tämligen kravlös. Jag förväntar mig inte att något jag tar mig för ska lyckas och jag klamrar mig absolut inte fast vid de drömmar om framtiden som jag hade för några år sedan. Till följd av detta ser jag sällan längre än till nästa tenta. Kanske är denna inställning symptomatisk för mig som humaniorastudent, kanske inte. Vad detta lett till är dock att jag i kölvattnet av mina uteblivna förväntningar även saknar tydliga förebilder. Trots detta har jag suttit i otaliga rödvinsdimmiga kök genom åren och föraktat, hatat och hånat män som tar upp allt utrymme och kväver de röster som inte vågar vara starka nog för att höras. Ilskan finns där men tron på förändring är oftast inte tillräcklig stark. Till följd av den uteblivna tron på förändring har jag svårt för att kanalisera min ilska över såväl isolerade händelser som könsmaktsordningen i stort.

I våras såg jag filmen "I Shot Andy Warhol". Filmen handlar om Valerie Solanas, hennes tid i New York och hur denna vistelse fick ett abrupt slut i och med att hon sköt Andy Warhol. Filmen i sig var knappast ett mästerverk men filmen fick mig att reflektera kring mina förebilder och inspirationskällor. Jag har länge varit bekant med SCUM-manifestet och Solanas tragiska livsöde. I mångas ögon är hon enbart, just som filmens titel antyder, den galning som sköt Andy Warhol. För egen del fyller Solanas en mycket större funktion än att bara vara en perifer karaktär i det popkonstsammanhang som Warhol så tydligt dominerade på sin tid. Solanas var sjuk i huvudet, hon var arg men hon var ändå fullkomligt fantastisk. På något vis är sättet hon ger uttryck för sin ilska på oerhört uppfriskande eftersom jag i regel är fullkomligt oförmögen att omvandla vrede till annat än ord på papper eller en knuten näve i en demonstration någon gång om året.

Att sätta Solanas på listan över inspirationskällor är något jag länge haft svårt för, även om Warhols vägran att vittna mot henne möjligtvis förmildrar omständigheterna något. Men när situationer uppstår som skapar akut uppbragthet ger det ändå någon sorts tröst. Särskilt när det är svårt att ta utrymme och ifrågasätta. Det senaste exemplet i min värld är ett tal som hölls på ett bröllop jag var på. Bruden fick rådet att tänka på att verktygslådor aldrig kan blir för stora och brudgummen fick rådet att lära sig hur diskmaskinen fungerar. Detta är självfallet en smidig väg att locka till skratt men även att skaffa sig garanterade fiender hos oliktänkande. Det finns inget sätt att slå tillbaka mot denna typ av uttalanden eftersom de visar på en fullkomlig oförståelse för hur människor egentligen fungerar. Eller kanske i vissa fall, önskar att det fanns utrymme för att de skulle kunna få fungera. Det är då man blir så arg att man kanske vill just skjuta vilt omkring sig eller åtminstone ställa sig upp och skrika.

På frågan om jag hatar män svarar jag oftast nej. Men det finns tillfällen då jag verkligen gör det. Den enda som konsekvent kommer undan mitt hat är min sambo eftersom respekten mellan oss alltid är närvarande. Hatet i sig som jag kan känna för det motsatta könet grundar sig i regel i dumprovocerande uttalanden och substanslösa frågeställningar men det betyder inte att mitt förakt är mindre berättigat för det. I takt med att samhället sätter ribban för vad jag kan förvänta mig som kvinna, inte bara vad gäller exempelvis lön eller anställningsmöjligheter utan även vad gäller vad jag förväntas tolerera för generaliseringar av mitt köns förutsättningar och möjligheter växer också mitt förakt mot de patriarkala strukturerna. Jag förväntar mig inte att samhället under min livstid kommer att bli jämställt. Denna dystopiska syn på världen gör att jag stundtals hatar, stundtals försöker älska och stundtals tar min tillflykt till SCUM-manifestet. I mina och Valeries drömmar är vi de som trampar, inte blir trampade på. Detta kallas då manshat. Hur kan man hata män, undrar alla karlar på sina höga hästar, som vore de fullkomligt ofelbara. Manshatet växer inte ur frihet och jämlikhet och det växer inte heller ur de samtal jag har med vettiga snubbar. Det växer ur nedvärderande kommentarer, otillåten beröring och andra handlingar som inskränker på min frihet. Ibland faller det sig då så att jag blir kallad rabiat feminist istället för trevlig debattör. Men en sak är jag säker på: jag blir hellre spottad på för mitt manshat än inkluderad i alla grabbars goa gäng för att jag håller med. För mig är Valerie Solanas, med Sonja Åkessons ord, "en varm kofta att trä på de isande tankarna", en stund av stiltje i det stormiga hav som är samhället jag lever i och ett djupt andetag i ett kvävande och platt samtal om manligt och kvinnligt.