Den paniska skräcken

Jag hatar att flyga och förbereder mig därför för döden varje gång jag ska upp i ett plan. I december ska jag flyga för första gången på ett år och bad därför om tips idag för att lindra flygskräcken. Här kommer en lista på de tips jag fick för att lindra den värsta ångesten.

•       Ta kontakt med flygbolaget innan och berätta om flygrädslan. På så vis kan vissa erbjuda ett kort samtal med piloten innan avfärd.
•       Ta med något som får dig att känna dig trygg. Till exempel en favoritbok eller snuttefilt.
•       Läs på om vilken flygplanstyp du ska flyga med och vad som är utmärkande för just den (ljud, säkerhetsrutiner, osv.). Genom detta kan du även se olycksstatistik och försöka övertyga dig själv om att det egentligen inte är så farligt.
•       Sätt i öronproppar innan avgång så att du inte lägger märke till alla ljud lika tydligt.
•     Drick mycket alkohol. Dock finns det ganska delade åsikter om just den här rekommendationen.
•      Köpa något på flygplatsen till sig själv som en belöning för att en går igenom det som är den värsta skräcken.
•       Sitt långt fram där ljuden inte är lika påtagliga.
•       Säg till kabinpersonalen att du är rädd så tittar de till dig.
•     Läs självhjälpsböcker och informationsböcker om att flyga. Ett tips jag fick var Hundra år i luften. Läser själv En flygvärdinnas hemligheter och sanningar just nu. Har dock blandade känslor inför den.
•       Flyg med någon du litar på.
•       Läsa lättsam litteratur som är absorberande, exempelvis deckare.
•     Åk ut till flygplatsen i tid för att ta en kaffe och titta på plan som landar och lyfter. Se att de klarar sig och att det kommer gå bra.

Är fortfarande livrädd för detta och tycker att mycket av självhjälpslitteraturen som finns är löjlig. Vill på sätt och vis inte komma över min flygrädsla eftersom det känns som att jag då luras in i en dödsfälla. Men ja, något av detta kanske hjälper.

Klippor

Hur hela kroppen skälver mot klippan,

den egna anatomin i en våldshandling mot livet självt.

Höfterna som slagträn mot sängens huvudgärd

där all energi samlas men ger efter för de söndertuggade tankarnas efterdyningar.

Ser ansikten samla sig, sammandragningar i kollektivet,

sammandrabbningar i samfälldheten, i ensamheten.

Krystar ut den sista energin för att orka förlösa de rena föreställningarna

om verkligheten

finns.

Passerar förvrängda realiteter i vänthallen där ljuset faller över det undre livets medvetande.

Ser käkarnas malande tomhet, håll livet levande, mörka mörkret, låt det goda segra. Barabbas faller aldrig och Pilatus hand fäller domen över levande och döda. Vem tvår hans händer?

Vandrar Golgata fram och förvillelsen, förvillelsen.

Färdas genom den tomma kroppen, den förryckta själen, den oförstående själen, det närstående slutet som bara ekar, ekar, ekar i varje levande minut.

Förkortas, förundras, undrar, saknar förståelsen, saknar oförståelsen,

barnets ögon, livets sammansättning.

Livets sönderfall, den mättade tomheten.

Allt mot klippor.

Screaming blue murder

PMS för mig innebär en vecka höljd i fullkomligt mörker. Det innebär en känsla av att kroppen faller sönder och att hela existensen saknar mening. Definitionen av PMS brukar i regel innebär att man har åtminstone ett fysiskt symptom och ett psykiskt symptom. Ja, om det räckte med ett av varje, det vore en välsignelse. Istället tar det sig flera fysiska uttryck men värst av allt är att jag blir någon varken jag eller min omgivning känner igen. Irritation, känslighet och en känsla av meningslöshet uppfyller tillvaron och det går inte att göra någonting produktivt. Det vore ju en plåga om det bara påverkade mig men hela de i min närhet drabbas såklart av dessa stormar och ständiga kantringar i vardagen. När jag kastar min ilska över sambon, släktingar eller vänner går det på sin höjd en halvtimme innan jag blir ledsen över mitt eget okontrollerbara beteende och antingen lägger mig apatisk i sängen eller börjar gråta.

Varför söker jag inte hjälp, undrar man. Jo, det gjorde jag en gång. När jag var ungefär arton frågade jag på ungdomsmottagningen. Rådet jag fick då var att äta p-piller. Denna mirakulösa universalkur som biter på varje besvär en kvinna kan tänkas drabbas av. Jo tack, det vore något det. Knapra lite hormoner så blir allt bra. Jag sa nej. Säger nej till dessa hoppande ärtor tills jag ligger i graven. Ja, tyvärr, sa de. Då finns det inte så mycket vi kan göra. Ingen nämnde SSRI som en möjlig behandlingsmetod utan bara hederliga gamla huskurer som vetevärmare och choklad. Jag gick hem och lät det bero. Sen dess har jag blivit bättre på att hantera besvären men fortfarande är vissa dagar fullkomligt outhärdliga. Vissa dagar kan jag ärligt säga att jag inte vill leva för att allt är så mörkt. Det handlar inte om prestationsångest. Jag kan gärna ta en dag när jag mår dåligt och inte göra någonting. Det värsta är vetskapen om att jag inte är den enda som inte söker hjälp och att det dessutom finns kvinnor som lider i mycket större utsträckning än jag. Jag har inga barn att ta hand om, inget komplicerat liv att pussla ihop. Men rädslan för att bli misstrodd, missförstådd eller bara förminskad när man berättar om sina besvär har jag och det är jag knappast ensam om.

Ett manligt år

Utan inbördes ordning.


Niki & The Dove - The Drummer EP


Youth Lagoon - Year of Hibernation


Veronica Maggio - Satan i Gatan


Kurt Vile - Smoke Ring for my Halo


Beach Fossils - What a Pleasure


Chad Valley - Equatorial Ultravox EP


Kajsa Grytt - En Kvinna Under Påverkan


Nick Lowe - The Old Magic


Wire - Red Barked Tree


Destroyer - Kaputt


Jonathan Johansson - Klagomuren

Disclaimer: Min livsstil är inte felfri

Hösten är en av mina favorittider på matåret. Men idag när jag var och handlade fick jag lite ont i hjärtat. Mannen bakom mig köpte kött och frusen spenat. Det känns ganska symptomatiskt för köttrenden som dränker hela Sverige i slaktavfall. Den våg av vegetarisk mat som sköljde över världen är mest ett minne sen LCHF fått ett stadigt grepp om alla som önskar gå ner i vikt. Jag pendlar mellan en vegetarisk och vegansk kosthållning och försöker vara så varierad och nyanserad som möjligt när det kommer till vad jag äter. För mig finns inte frälsningen i maten. Istället handlar det om att söka finna en kost som gör att jag mår bra och att lyckas upprätthålla en fysik och självbild som jag kan leva med. Det är delvis därför jag hatar LCHF. När det är säsong för några av de mest klimatvänliga grönsakerna som finns, rotfrukter, så ska man ända vältra sig i kött och gurka. Möjligtvis slinker det ner lite kål. Detta får mig att undra: var finns samvetet för naturen när huvuddelen av ens kost består av animaliskt protein? Jag vet att vissa typer av vegetabiliskt protein är godkända men de flesta som äter LCHF är inte vegetarianer. Det intrinsikala värdet i djurens existens står sedan länge i skuggan av slaktindustrin. Men de LCHF-frälsta verkar inte se något problem med att puffa denna hjärtlöshet vidare. Allt för midjemåttet, som man brukar säga.

Om orimliga förebilder och rimliga förväntningar

Min syn på livet är tämligen kravlös. Jag förväntar mig inte att något jag tar mig för ska lyckas och jag klamrar mig absolut inte fast vid de drömmar om framtiden som jag hade för några år sedan. Till följd av detta ser jag sällan längre än till nästa tenta. Kanske är denna inställning symptomatisk för mig som humaniorastudent, kanske inte. Vad detta lett till är dock att jag i kölvattnet av mina uteblivna förväntningar även saknar tydliga förebilder. Trots detta har jag suttit i otaliga rödvinsdimmiga kök genom åren och föraktat, hatat och hånat män som tar upp allt utrymme och kväver de röster som inte vågar vara starka nog för att höras. Ilskan finns där men tron på förändring är oftast inte tillräcklig stark. Till följd av den uteblivna tron på förändring har jag svårt för att kanalisera min ilska över såväl isolerade händelser som könsmaktsordningen i stort.

I våras såg jag filmen "I Shot Andy Warhol". Filmen handlar om Valerie Solanas, hennes tid i New York och hur denna vistelse fick ett abrupt slut i och med att hon sköt Andy Warhol. Filmen i sig var knappast ett mästerverk men filmen fick mig att reflektera kring mina förebilder och inspirationskällor. Jag har länge varit bekant med SCUM-manifestet och Solanas tragiska livsöde. I mångas ögon är hon enbart, just som filmens titel antyder, den galning som sköt Andy Warhol. För egen del fyller Solanas en mycket större funktion än att bara vara en perifer karaktär i det popkonstsammanhang som Warhol så tydligt dominerade på sin tid. Solanas var sjuk i huvudet, hon var arg men hon var ändå fullkomligt fantastisk. På något vis är sättet hon ger uttryck för sin ilska på oerhört uppfriskande eftersom jag i regel är fullkomligt oförmögen att omvandla vrede till annat än ord på papper eller en knuten näve i en demonstration någon gång om året.

Att sätta Solanas på listan över inspirationskällor är något jag länge haft svårt för, även om Warhols vägran att vittna mot henne möjligtvis förmildrar omständigheterna något. Men när situationer uppstår som skapar akut uppbragthet ger det ändå någon sorts tröst. Särskilt när det är svårt att ta utrymme och ifrågasätta. Det senaste exemplet i min värld är ett tal som hölls på ett bröllop jag var på. Bruden fick rådet att tänka på att verktygslådor aldrig kan blir för stora och brudgummen fick rådet att lära sig hur diskmaskinen fungerar. Detta är självfallet en smidig väg att locka till skratt men även att skaffa sig garanterade fiender hos oliktänkande. Det finns inget sätt att slå tillbaka mot denna typ av uttalanden eftersom de visar på en fullkomlig oförståelse för hur människor egentligen fungerar. Eller kanske i vissa fall, önskar att det fanns utrymme för att de skulle kunna få fungera. Det är då man blir så arg att man kanske vill just skjuta vilt omkring sig eller åtminstone ställa sig upp och skrika.

På frågan om jag hatar män svarar jag oftast nej. Men det finns tillfällen då jag verkligen gör det. Den enda som konsekvent kommer undan mitt hat är min sambo eftersom respekten mellan oss alltid är närvarande. Hatet i sig som jag kan känna för det motsatta könet grundar sig i regel i dumprovocerande uttalanden och substanslösa frågeställningar men det betyder inte att mitt förakt är mindre berättigat för det. I takt med att samhället sätter ribban för vad jag kan förvänta mig som kvinna, inte bara vad gäller exempelvis lön eller anställningsmöjligheter utan även vad gäller vad jag förväntas tolerera för generaliseringar av mitt köns förutsättningar och möjligheter växer också mitt förakt mot de patriarkala strukturerna. Jag förväntar mig inte att samhället under min livstid kommer att bli jämställt. Denna dystopiska syn på världen gör att jag stundtals hatar, stundtals försöker älska och stundtals tar min tillflykt till SCUM-manifestet. I mina och Valeries drömmar är vi de som trampar, inte blir trampade på. Detta kallas då manshat. Hur kan man hata män, undrar alla karlar på sina höga hästar, som vore de fullkomligt ofelbara. Manshatet växer inte ur frihet och jämlikhet och det växer inte heller ur de samtal jag har med vettiga snubbar. Det växer ur nedvärderande kommentarer, otillåten beröring och andra handlingar som inskränker på min frihet. Ibland faller det sig då så att jag blir kallad rabiat feminist istället för trevlig debattör. Men en sak är jag säker på: jag blir hellre spottad på för mitt manshat än inkluderad i alla grabbars goa gäng för att jag håller med. För mig är Valerie Solanas, med Sonja Åkessons ord, "en varm kofta att trä på de isande tankarna", en stund av stiltje i det stormiga hav som är samhället jag lever i och ett djupt andetag i ett kvävande och platt samtal om manligt och kvinnligt.

A City Winter

1
I understand the boredom of the clerks
fatigue shifting like dunes within their eyes
a frightful nausea gumming up the works
that once was thought aggression in disguise.
Do you remember? then how lightly dead
seemed the moon when over factories
it languid slid like a barrage of lead
above the heart, the fierce inventories
of desire. Now women wander our dreams
carrying money and to our sleep's shame
our hands twitch not for swift blood-sunk triremes
nor languorous white horses nor ill fame,
but clutch the groin that clouds a pallid sky
where tow'rs are sinking in their common eye.

2
My ship is flung upon the gutter's wrist
and cries for help of storm to violate
that flesh your curiosity too late
has flushed. The stem your garter tongue would twist
has sunk upon the waveless bosom's mist,
thigh of the city, apparition, hate,
and the tower whose doves have, delicate,
fled into my blood where they are not kissed.

You have left me to the sewer's meanwhile,
and I have answered the sea's open wish
to love me as a bonfire's watchful hand
guards red the shore and guards the hairy strand,
our most elegant lascivious bile,
my ship sinking beneath the gutter's fish.

3
How can I then, my dearest winter lay,
disgorge the tasty worm that eats me up
falling onto the stem of a highway
whose ardent rainbow is the spoon's flat cup
and in the vilest of blue suited force
enamored of the heated needle's arm
finds the ministrant an own tongue's remorse
so near the blood and still so far from harm,
thus to be eaten up and gobbled down
volcanoes of speedometers, the strike
that heats the iris into flame and flow'rs
the panting chalice so a turning pike:
you are not how the gods refused to die,
and I am scarred forever neath the eye.

4
What are my eyes? if they must feed me, rank
with forgetting, in the jealous forest
of lustrous blows, so luminously blank
through smoke and in the light. All faint, at rest,
yet I am racing towards the fear that kills
them off, friends and lovers, hast'ning through tears
like alcohol high in the throat of hills
and hills of night, alluring! their black cheers
falling upon my ears like nails. And there
the bars grow thick with onanists and camps
and bivouacs of bears with clubs, are fair
with their blows, deal death beneath purple lamps
and to me! I run! closer always move,
crying my name in fields of dead I love.

5
I plunge deep within this frozen lake
whose mirrored fastnesses fill up my heart,
where tears drift from frivolity to art
all white and slobbering, and by mistake
are the sky. I'm no whale to cruise apart
in fields impassive of my stench, my sake,
my sign to crushing seas that fall like fake
pillars to crash! to sow as wake my heart

and don't be niggardly. The snow drifts low
and yet neglects to cover me, and I
dance just ahead to keep my heart in sight.
How like a queen, to seek with jealous eye
the face that flees you, hidden city, white
swan. There's no art to free me, blinded so.

Frank O'Hara